SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
landshövdingehus [lan`(d)s-] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en lands·hövd·inge|­hus·ettre­vånings hyres­hus där den nedersta våningens ytter­vägg är av sten och de båda övre våningarnas av trä urspr. främst i arbetar­kvarter (i Göte­borg) arkit.sedan 1893hus­typen upp­stod genom att läns­styrelsen (i folk­mun lands­hövdingen) ville kring­gå bestämmelsen att trä­hus inte fick vara högre än två våningar