publicerad: 2021  
ljuga ljög ljugit ljugen ljugna, presens ljuger
verb
lju`ga
● med­vetet fram­föra osanning vanligen för att vinna någon för­del
JFR narras
någon ljuger (om någon/något/sats) (för någon)
någon ljuger (om någon) (för någon)
någon ljuger (om något) (för någon)
någon ljuger (om sats) (för någon)
någon ljuger (någon någonstans)
han ljög om sina in­komster; hon ljög honom rätt upp i an­siktet
○ ibland försvagat (med­vetet) vilse­leda
någon ljuger (med något/sats)
någon ljuger (med något)
någon ljuger (med sats)
konsten att ljuga med statistik
○ ibland med ton­vikt på resultatet vanligen med partikelnihop
någon ljuger ihop något/sats (för någon)
någon ljuger ihop något (för någon)
någon ljuger ihop sats (för någon)
han hade ljugit ihop hela historien
○ äv. refl. vanligen med partikel, sär­skilttill
någon ljuger sig till något
ljuga sig till en för­mån
○ äv. om annat än person ge en fel­aktig upp­fattning
något ljuger
kameran ljuger inte; siffrorna ljuger
ljuga som en häst travar ljuga myckethon ljuger som en häst travar och hittar på både det ena och det andra
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska liugha; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till lögn, 2lönn!!
ljugaljugande, lögn