SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
`tare substantiv ~n äv. vard. mätarn, plur. ~, best. plur. mätarna mät·ar·en1vanligen i sammansättn. person som (yrkesmässigt) sysslar med mätning av visst slag (som fram­går av samman­hanget) utstr.yrk.lantmätaresedan 1469–70 (i sammansättn.)Kämnärsräkenskaper i Stockholms stads skottebokfornsv. mätare; till mäta 1 2apparat för automatisk mätning instr.mätarställninghastighetsmätarehöjdmätareen mätare som an­ger laddnings­tillståndet i batteriernaäv. om före­teelse som (mer informellt) an­tyder om­fattningen av ngtde o­bearbetade siffrorna är värde­lösa som mätare på miss­bruketen mätare (på ngt)sedan 18003typ av (natt)fjäril vars larver har ett egendomligt sätt att förflytta sig som ger in­tryck av att de mäter upp sin väg zool.mätarlarvtallmätaresedan 1772