SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
morgon [mår`(g)ån] substantiv ~en morgnar äv. vard. morr`onmorr`on ~en mornar morgon·en, morron·en1tid (om­kring sol­uppgången) när dagens normala verksamhet in­leds tid.morgongymnastikmorgonmålmorgonsolmorgonsömnigmåndagsmorgonsovmorgonhöstens o­fattbart klara morgnarhon arbetar från morgon till kvälldet var nästan morgon men mörkt uteligga länge på morgnarnaäv. bildligtin­ledning högt.i livets morgoni tidernas morgonmorgonen till en ny tids­ålder randades(om/på) morgonengod morgon! en ngt formell hälsningsfras på morgonengod morgon, har natten varit god? sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. morghon; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr. 2i vissa ut­tryck dag närmast efter den inne­varande tid.JFRcohyponymgårdagcohyponymförrgår morgondagi morgoni morgon bittii morgon kvällsedan ca 1300Westgöta-Lagen