SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1mu`ta substantiv ~n mutor mut·anvanligen plur. gåva som ges för att på­verka mot­tagaren att (o­tillbörligt) främja givarens intressen särsk. när mot­tagaren har ngn makt­position komm.mutskandalen svensk ämbets­man skulle aldrig ta mutorhan dömdes för tagande av mutorsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. muta ’gåva; muta’; till 2muta
2mu`ta verb ~de ~t mut·arge gåvor för att på­verka mot­tagaren att (o­tillbörligt) främja ens egna intressen särsk. när mot­tagaren har ngn makt­position komm.JFRcohyponymbestickacohyponymköpa mutbarde försökte muta journalisterna att hålla tystvittnena var mutade att ljugamuta ngn (att+V), muta ngn (till ngt)sedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. muta; av o­klart urspr. Subst.:vbid1-250369mutande, vbid2-250369mutning