SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
o`balans substantiv ~en ~er o|­bal·ans·enbristande balans skidorna kom i obalans vid ut­hoppetofta bildligt, spec. om sned fördelningden könsmässiga obalansen i före­tagens styrelserspec. äv. psykol.psykisk obalansdet märktes att han var i obalans(i) obalans (med ngt), obalans (mellan ngra)sedan 1895