SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ordna [å`rd-] verb ~de ~t ordn·ar1upp­rätta regel­bundet in­bördes förhållande mellan före­mål e.d., genom att placera dem enl. visst system NollJFRcohyponymorganisera 1cohyponymsystematisera ordna stenarna i vackra mönsterordna stolarna i raderlita på att försynen ordnar allt○äv.in­rätta ordna sitt liv så att man trivs○äv. med ton­vikt på sättet att placera före­mål el. före­teelser i ordningmed partikelnin somliga ville ordna in NN bland kubisternaordna (in) ngn/ngt (i/under ngn/ngt)sedan ca 1635av lågty. ordenen ’an­ordna; förordna’; av lat. ordina´re, se ordinera; jfr orden 2ibl. med partikel, särsk.till, upp, utan större betydelse­skillnad försätta i dugligt eller funktionellt skick särsk. med avs. på ngt som rör den egna personens ut­seende Nollordna sin klädselordna sitt hårhan ville ordna till anlets­dragen innan han visade sig bland folk○äv. all­männareordna upp sina affärer○äv. försvagatpyssla han ordnar mest med sin skiv­samlingordna med blommornaordna (till/upp) ngt, ordna med ngtsedan 18303ibl. med partikelntill, utan större betydelse­förändring få (verksamhet e.d.) att komma till stånd NollJFRcohyponymanordnacohyponymarrangera 1 ordna under­hållning för barnenordna med blommor till begravningenhan lyckades ordna till en 1–0-ledning före pausen○ibl. med konstruktionsväxling(låta) tillhanda­hålla ordna barn­vaktordna (till) ngt, ordna (till) med ngtsedan 1810Subst.:vbid1-270478ordnande