SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
orimlighet [o`-äv.-rim´-] substantiv ~en ~er o|­rim·lig·het·endet att vara o­rimlig SYN.synonymabsurditetsynonymanomali en uppenbar orimlighetpå­ståendets orimlighetibl. i negerade ut­tryck för att under­stryka att ngt är fullt möjligten samman­slagning av institutionerna är ingen orimlighetfalla på sin egen orimlighet vara uppenbart o­rimligteorin föll på sin egen o­rimlighet efter­som huvud­argumenten var allt­för motsägelse­fulla sedan 1640