publicerad: 2021  
orm ormen ormar
orm·en
substantiv
● typ av lång­smalt kräl­djur som har fjäll­beklädd hud och utskjutbar, kluven tunga och ofta rör sig med slingrande rörelser; inne­fattande flera arter med giftigt bett
ormbett; ormgift; boaorm; glasögonorm; huggorm; pytonorm; skallerorm
en giftig orm; ormen slingrade iväg
○ äv. bildligt, spec. om lång­smal el. slingrande före­teelse
eldorm
en orm av bilar med hus­vagnar på släp; vägen ringlar sig upp­för berget som en orm
○ spec. äv. om person, med ton­vikt på lömskhet och dylikt
den ormen har lurat mig!
en orm i paradiset någon eller något som förstör en idealisk till­varourspr. bibliskt
nära en orm vid sin barm vara hjälpsam mot någon som visar sig otacksamoch lönar gott med ont: presidenten förstod att han hade närt en orm vid sin barm när hans närmaste man visade sig vara spion
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen); fornsvenska ormber 'orm; kryp; rev­orm'; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. ver´mis 'mask'; jfr ur­sprung till vermiceller, vurm