SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
o`tur substantiv ~en o|­tur·eno­gynnsam händelse(utveckling) som en­bart beror på slumpen Nollotursdagdet var verkligen otur att jag inte var hemma när du komhan hade oturen att bli bestulen på hela res­kassanspec. i ett ut­tryck för att en o­lycka begränsas genom en tursam om­ständighetdet var tur i oturen att o­lyckan skedde nära sjuk­husetibl. tänkt som personligt verkande kraftoturen grinade dem i an­siktetså kan det gå när oturen är frammesedan 1790