SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
o`vana [långt a] substantiv ~n ovanor o|­van·an1bristande erfarenhet av viss situation el. handling psykol.seglingsovanahennes ovana vid halk­körning blev ödes­digerovana (vid ngn/ngt/att+V/SATS)sedan 1738fornsv. ovani ’dålig vana’ 2dåligt eller felaktigt, in­lärt sätt att bete sig i viss typ av situationer psykol.JFRcohyponymvanacohyponymosed en ful ovanaen dålig ovanahans ovana att slänga cigarett­fimpar i vaskensedan mitten av 1400-taletEtt forn-svenskt legendarium