SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
paladi´n substantiv ~en ~er palad·in·enhögt upp­satt person i (direkt) tjänst hos furste eller stats­chef mindre brukl.samh.yrk.ibl. ned­sätt. med ton­vikt på den o­kritiska lojaliteten e.d.Hitlers paladiner i de ockuperade ländernaurspr. om riddare vid kung Arturs hov el. i Karl den stores liv­vakt(ngns) paladin, paladin (till ngn)sedan 1816av fra. paladin med samma betydelse; av lat. palati´nus ’som hör till palatset; kejserlig tjänare’; jfr palats