publicerad: 2021  
piga pigan pigor
pig·an
substantiv
pi`ga
● historiskt tjänste­flicka särsk. på lant­gård eller dylikt men äv. i andra hus­håll
JFR dräng, hembiträde
pigkammare; barnpiga; bondpiga
(någons) piga piga (hos någon)
hon tjänade som piga på herr­gården; sonen i huset försökte förföra pigan
○ i sammansättn. ofta med bi­betydelse av enkelhet, vulgaritet eller dylikt
pigfasoner; pigroman
belagt sedan 1412 (öppet brev utfärdat i Skara av Törne Skytte och Ingeborg Jönsdotter om gårdsförsäljning (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska pika, pigha '(tjänste)flicka'; nord. ord av om­diskuterat urspr.; närmast från fi. piika, estniska piiga 'flicka; piga'