SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1plank substantiv ~en plank·enträ­virke i form av plankor skogsbr.man sågade stockar till plank och brädersedan ca 1670till 1planka
2plank substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en plank·etav­gränsande eller av­spärrande an­ordning av upp­resta, tätt­stående plankor el. brädor e.d. af.JFRcohyponymstaket bollplanken grusgård in­hägnad av ett högt planksedan 1586