publicerad: 2021  
1räcka räckte räckt, presens räcker
räck·er
verb
räck`a
1 ibland med partikel, sär­skiltner, upp ha till­räcklig ut­sträckning för att nå viss punkt eller dylikt
JFR 1nå 1
någon/något räcker (någon) till något
någon räcker (någon) till något
något räcker (någon) till något
kjolen räckte ner till knäna; hon räckte nästan upp till hans axel
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska räkkia 'räcka; sträcka (sig); nå'; gemensamt germanskt ord, besläktat med rak, 1råka!!
2 vara till­räcklig om (viss mängd av) före­mål, förbrukningsvaror eller dylikt
SYN. förslå
något räcker (till/för någon/något/att+verb)
något räcker (för någon)
något räcker (för något)
något räcker (för att+verb)
något räcker (till någon)
något räcker (till något)
något räcker (till att+verb)
lönen räckte inte till några ut­svävningar; födelse­dags­pengarna räckte till ett par nya skor; garnet räckte till en väst; maten räckte inte till alla gästerna; förråden räckte inte långt; nu får det räcka med godis
○ spec. i ett förstärkande ut­tryck
de hade äpplen så att det räckte och blev över
○ äv. om abstrakta före­teelser
det fick räcka att de gick upp klockan sju
○ äv. vara, på­gå under viss tid
något räcker tid
vikariatet räckte i tre månader
belagt sedan 1346 testamente upprättat av kung Magnus och drottning Blanka (Svenskt Diplomatarium)
3 ofta med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.fram, upp, ut sträcka (ut) någon kropps­del
JFR 2sträcka 3
räckande
någon räcker (fram/upp/ut) något
någon räcker (fram) något
någon räcker (upp) något
någon räcker (ut) något
räcka ut tungan; räcka upp handen; räck mig din hand!
○ äv. med av­seende på före­mål som över­lämnas med så­dan rörelse ofta med partikelfram, över
JFR ge 1, lämna 3
överräcka
någon räcker (fram/över) något (till någon)
någon räcker (fram) något (till någon)
någon räcker (över) något (till någon)
hon räckte över påsen; räck mig saltet!
belagt sedan senare hälften av 1300-talet Fornsvenska legendariet (Codex Bureanus)
4 smida ut (ämne eller stång av järn eller stål) till större längd
räckande; räckning
någon räcker något
belagt sedan 1687
räcka till
2räcka räckan räckor
räck·an
substantiv
räck`a
● upp­sättning av något i lång (ungefärlig) linje
JFR följd 2, 1rad 1, radda
en räcka (några) en räcka (av några)
en hel räcka av kobbar och skär
○ äv. bildligt om sammanhängande följd av före­teelser; ibland med bi­betydelse av allt­för stor mängd
ordräcka
en lång räcka av svordomar
belagt sedan 1677; bildat till 1räcka!!