SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
rön´tgen substantiv, best. f. och plur. ~, n-genus röntg·en1knappast plur.; ofta i sammansättn. teknik för under­sökning av före­måls inre struktur med hjälp av genom­trängande strålning särsk. betr. människo­kropp, för medicinsk diagnos instr.med.JFRcohyponymgammakamera röntgenavdelningröntgenbildkontraströntgenlungröntgenäv. för fast­ställande av felaktigheter el. förändringar hos materialmaterialröntgenäv. för behandling av sjukdomar med hjälp av röntgen­strålningröntgenbehandlingröntgenterapiäv. om röntgen­avdelningsjuk­sköterskorna på röntgenröntgen (av ngn/ngt)sedan 1917till namnet på den ty. fysikern W. C. Röntgen (1845–1923) 2en äldre enhet för exponeringsmängd av joniserande strålning åld.fys.mått.sedan 1939