publicerad: 2021  
1rå rått råa
adjektiv
1 som inte tillagats genom kokning, stekning etc.; om mat­vara
råbiff
råa grön­saker; rått kött; en sallad med rå lök
○ i sammansättn. äv. (om natur­tillgång eller dylikt) som inte bearbetats och förädlats
råmaterial; råolja; råsiden; råvara
belagt sedan ca 1385 (Klosterläsning); fornsvenska rar 'rå; fuktig'; gemensamt germanskt ord, besläktat med lat. cru´or 'blod'; bet. 'brutal' från tyska
2 ytterst ohyfsad och brutal om person el. handling
råhet
en rå typ; ett rått över­fall; ett rått skratt
○ spec. om språk eller dylikt med mycket svordomar el. sexuella an­spelningar
JFR grov 2, 2tuff 1
råa eder; råa skämt
○ äv. försvagat frän, (små)brutal
stämningen var rå men hjärtlig
belagt sedan 1749
3 fuktigt kall
JFR råkall
den råa morgon­luften
belagt sedan förra hälften av 1300-talet Uplands-Lagen
2rå rån rår
rår·na
substantiv
● tvär­gående bom som håller uppe ett fyr­kantigt segel vanligen ett av flera; mest på (äldre) större segel­fartyg
JFR 1bom 2, gaffel 2
råsegel
sjö­männen var uppe i rårna för att bärga segel
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska ra 'stång; segelrå'; gemensamt germanskt ord; besläktat med ragla
3rå rået el. rån, plural rån el. rår
rå·et
substantiv
1 ett över­naturligt väsen i mänsklig skepnad som enl. folk­tron på­träffas i och råder över visst om­råde i naturen
bergsrå; gårdsrå; kvarnrå; skogsrå
belagt sedan ca 1600; sv. dial. rå, råd; bildn. till 1råda 1
2 sär­skilt i fack­språk hona av rå­djur
○ äv. vanligen i sammansättn. rådjur
råbock; råget; råkid
belagt sedan mitten av 1300-talet (Östgöta-Lagen); fornsvenska ra; grundbet. trol. 'fläckigt djur'
4rå rån el. rået, plural rår
rår·na
substantiv
● ålderdomligt markering med pålar, rös eller dylikt vid gräns mellan fastigheter eller ägor
JFR rågång
rå och rör ålderdomligtgränslinjede bönder som bodde in­om säteriets rå och rör befriades från alla skatter till kronan
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); samma ord som 2rå, allt­så 'stång som gränsmärke'