SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
se`grare substantiv ~n äv. vard. segrarn, plur. ~, best. plur. segrarna segr·ar·ensegrande part i tävling, strid e.d. mil.sport.yrk.segrartidetappsegrareolympiasegrareen över­lägsen segrareen klar segrarekora en segrareut­ropa ngn som segrareefter en jämn match stod NN som segrareäv. om ledare för segrande partNelson, segraren vid Trafalgarsedan 1681