publicerad: 2021  
1ö ö:et, plural ö:n el. ö, bestämd plural ö:na
substantiv
tjugo­nionde och sista bok­staven i det svenska alfabetet
belagt sedan 1495; urspr. ett o med ett litet e över; jfr ur­sprung till ä
2ö ön öar
ö·ar
substantiv
landområde som på alla sidor om­ges av vatten mest om inte allt­för litet om­råde; dock inte om kontinent
ögrupp; korallö; semesterö; skärgårdsö; söderhavsö; vulkanö
en obebodd ö; de simmade ut till ön; en bro ut till ön; vid hög­vatten blir yttersta delen av udden en ö; Australien brukar inte räknas som en ö utan som en kontinent
äv. bildligt om av­skilt konkret el. abstrakt om­råde eller dylikt
öar av öppenhet i en för övrigt repressiv företags­kultur; kullen bildade en ö i ett ofantligt vetefält; för honom ut­gjorde familjen en ö av trygghet i en osäker värld
belagt sedan 1000-talet (runsten, Karlevi, Öland (Nilsson)); runform u, fornsvenska ö; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'land in­vid vatten'; besläktat med 2å
Ingen människa är en ö; varje människa är ett stycke av fast­landet, en del av det hela. Efter en predikan av den eng. prästen och författaren John Donne (1573–1631); anv. som motto i Ernest Hemingways roman Klockan klämtar för dig (1940; svensk övers. av Thorsten Jonsson)