SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ske`nben substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en sken|­ben·etden kraftigare, främre skelett­delen i under­benet hos människa med.JFRcohyponymvadben hon hade ont i skenbenet efter matchenäv. om liknande skelettben hos djursedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. skinuben; av lågty. schenebein med samma betydelse; till 1skena