SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skick substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skick·et1(goda eller dåliga) om­ständigheter som ngn/ngt befinner sig i särsk. med tanke på funktions­duglighet ofta i värderande ut­tryckNollJFRcohyponymtillstånd 2cohyponymkondition 1cohyponym1stånd träd­gården var i ett bedrövligt skickcykeln var i gott skickman försöker åter­ställa slottet i dess ur­sprungliga skickförsäljaren an­vände ut­trycket ”i skick som ny” om bilenbilen säljs i befintligt skickhan försattes ur stridbart skickäv. om riktigt till­ståndvi ska nog få skick på bilen i­gen(i/ur ADJ) skicksedan 1508brev från biskop Hemming Gadd i Linköping till Svante Nilsson (Styffe)fornsv. skik ’ställning; förhållande’; av lågty. schik ’form; ordnat till­stånd’; till skicka i bet. ’ordna’; jfr chic 2sätt att upp­föra sig psykol.bordsskickhan har dåligt skickäv. om gott upp­förandevanligen i konstruktioner medfason visa lite skick och fasonär det skick och fason att snyta sig i servetten?äv. om all­mänt ut­brett handlings­mönstersed, bruk begravningsskickskick och bruksedan 1609