publicerad: 2021  
skrik skriket, plural skrik, bestämd plural skriken
skrik·et
substantiv
● oartikulerat ljud som fram­bringas med stark, gäll röst ofta ut­tryckande smärta el. skräck
JFR rop, skri, vrål
barnskrik; gallskrik; glädjeskrik
ett skrik (efter/på någon/något)
ett skrik (efter någon)
ett skrik (efter något)
ett skrik (på någon)
ett skrik (på något)
ett skrik (av något)
ett hjärt­skärande skrik; ett genom­trängande skrik; ett skrik av smärta; barnens skrik och stoj på lek­platsen; hon gav till ett skrik när hon fick se bilen backa mot barn­vagnen
○ äv. om liknande djur­läte
skrik från måsar och tärnor
mycket skrik för lite ull magert resultat i förhållande till an­strängningarnaden upp­märksammade ut­redningen på­gick i flera år men när rapporten äntligen kom var det mycket skrik för lite ull
sista skriket senaste modetför honom duger bara sista skriket in­om teknik och design
belagt sedan 1668; i bet. mode 1924; till 2skrika
Skriket. Svensk titel på tavla av Edvard Munch (1890-talet), med en gestalt med vitt upp­spärrad mun på en bro mot bak­grund av ett stiliserat landskap i dramatiska färger