SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skrin`da substantiv ~n skrindor skrind·anvagn med sido­stycken av spjälor av­sedd att köra hö i m.m. trafik.höskrindaen lövad skrindaköra med häst och skrindasedan ca 1635sv. dial. skrinda; urspr. bet. ’flät­verk; korg (av kluvna kvistar)’