publicerad: 2021  
trafik trafiken
traf·ik·en
substantiv
trafi´k
● sam­tidig rörelse (på begränsad yta) av ett an­tal (personer och) transport­medel längs särsk. in­rättade färd­vägar till lands, till sjöss el. i luften
trafikbuller; trafikdöden; trafikfara; trafikolycka; trafiksäkerhet; busstrafik; flygtrafik; frakttrafik; motortrafik; tågtrafik
livlig trafik; gå i reguljär trafik; det är tät trafik i centrum på efter­middagarna; trafiken lam­slogs efter olyckan; den sista spår­vagnen på sträckan togs ur trafik 1989; planet är i trafik igen; allt­för många barn dör i trafiken
○ äv. med ton­vikt på for­donen eller dylikt
mötande trafik; korsande trafik; tung trafik, bl.a. lång­tradare
○ äv. ute­slutande om förflyttning till fots
gångtrafik
det var en del trafik mellan flickornas och pojkarnas rum
○ äv. om radio-, tele- el. data­kommunikation
datatrafik
trafiken på lång­vågen var intensiv
○ äv. bildligt, sär­skilt om informell el. brottslig affärs­verksamhet
smuggeltrafik
skum trafik; trafiken med langning och narkotika­försäljning
spår­bunden trafik järnvägs- och spårvägstrafikregionen satsade på spår­bunden trafik när invånarantalet ökade
belagt sedan ca 1625; via tyska, franska av ita. traffico 'handel; sam­färdsel'; av ovisst urspr.