publicerad: 2021  
1spricka sprickan sprickor
sprick·an
substantiv
sprick`a
lång­smalt brott ofta upp­kommet genom något slag av på­frestning på hårt, skört material
sprickbildning; köldspricka
en spricka (i något) en spricka (mellan några)
små fina sprickor i porslinet; en spricka i isen; sprickor i muren; en spricka i moln­täcket; en spricka i benet
äv. bildligt oenighet, konflikt
den djupa sprickan i partiet
belagt sedan 1707; till 2spricka!!
Sprickorna i muren. Titel på en (delvis samhälls­kritisk) roman­svit av Lars Gustafsson (1970–81)
2spricka sprack spruckit sprucken spruckna, presens spricker
verb
sprick`a
ibland med partikel, sär­skiltsönder, upp brytas sönder så att lång­smal öppning upp­står
spricka (sönder/upp)
spricka (sönder)
spricka (upp)
spricka (av något) spricka (i något)
ägg­skalet sprack; spruckna naglar; en sprucken spegel; marken var så torr att den började spricka sönder
spec. om något till­slutet som går sönder på grund av inre tryck vanligen med partikelnupp
ballongen sprack; byxorna sprack i baken; blåsorna får inte spricka
äv. om liknande process i naturen
moln­täcket började spricka upp fram­åt efter­middagen
äv. bildligt, spec. upp­lösas, gå om intet
deras äktenskap har spruckit; planen sprack
spec. äv. i ut­tryck för vrede, ny­fiken­het m.m.
hon var nära att spricka av ilska
sprucken röst se röst
sprucken stämma se stämma
belagt sedan ca 1635; sv. dial. spricka; bildn. till fornsvenska sprak 'sprang (sönder)'; till 2springa!!
sprickasprickande, sprickning