SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
stört`a verb ~de ~t stört·ar1ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.ner, samman, ut med kraft falla ner eller i­hop och ofta skadas el. förstöras; om större före­mål NollJFRcohyponymhaverera flyg­planet störtadehuset störtade sammanäv.förflytta sig snabbt och häftigt JFRcohyponymkasta 1 hon störtade ut för att hjälpa demstörta (ner/samman/ut) (ngnstans)sedan ca 1430Själens tröstfornsv. styrta; av lågty. störten ’störta; hälla ut’; jfr bestört, genstörtig, starta 2ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.ner, ut få att falla ner med kraft och vanligen skadas el. förstöras pol.äv. bildligt, spec.försätta i svår situation han störtade landet i o­lyckaspec. äv.av­lägsna (ngn) från makt­position genom kupp, revolution e.d. shahen av Iran störtades 1979störta (ner/ut) ngn/ngtsedan 1481Stockholms Stads TänkeböckerSubst.:vbid1-348235störtande, vbid2-348235störtning