publicerad: 2021  
störta störtade störtat
verb
stört`a
1 ibland med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.ner, samman, ut med kraft falla ner eller ihop och ofta skadas el. förstöras; om större före­mål
JFR haverera
något störtar (ner/samman/ut) (någonstans)
något störtar (ner) (någonstans)
något störtar (samman) (någonstans)
något störtar (ut) (någonstans)
flyg­planet störtade; huset störtade samman
○ äv. förflytta sig snabbt och häftigt
JFR kasta 1
någon störtar (någonstans)
hon störtade ut för att hjälpa dem
belagt sedan ca 1430 (Själens tröst); fornsvenska styrta; av lågtyska störten 'störta; hälla ut'; jfr ur­sprung till bestört, genstörtig, starta
2 ibland med partikel som an­ger rörelseriktning, t.ex.ner, ut få att falla ner med kraft och vanligen skadas el. förstöras
någon störtar (ner/ut) någon/något
någon störtar (ner) någon
någon störtar (ner) något
någon störtar (ut) någon
någon störtar (ut) något
○ äv. bildligt, spec. försätta i svår situation
han störtade landet i olycka
○ spec. äv. av­lägsna (någon) från makt­position genom kupp, revolution eller dylikt
shahen av Iran störtades 1979
belagt sedan 1481 Stockholms Stads Tänkeböcker
störtastörtande, störtning
störta sig