publicerad: 2021  
stöna stönade stönat
verb
stö`na
● fram­bringa stön
JFR 2stånka
någon stönar (av något)
han stönade högt av smärtan
○ spec. på grund av hård an­strängning eller dylikt och äv. av andra an­ledningar (väl­befinnande eller dylikt)
hon stönade under bördan; han stönade av väl­lust
○ äv. som en sorts anförings­verb
någon stönar (något/sats)
någon stönar (något)
någon stönar (sats)
"Jag har så ont i magen", stönade han
belagt sedan slutet av 1300-talet eller 1400-talet (Två svenska rimdikter från medeltiden); fornsvenska stynja, stönja; gemensamt germanskt ord; trol. besläktat med 2stånka!!; ljud­härmande
stönastönande, stön