SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1stans substantiv, ingen böjning, n-genus vanligen i sammansättn.; ibl. i vissa ut­tryck (möjlig) plats rum.ingenstansnågonstanshon är nog någon annan stanssedan ca 1350Konung Magnus Erikssons Stadslagfornsv. stadhens, -standz; bildn. till 1stad 2
2stans substantiv ~en ~ar stans·enverk­tyg för hålslagning el. för ut­skärning av bitar ur plåt, papp e.d. tekn.JFRcohyponympuns sedan 1778av ty. Stanze med samma betydelse; av o­visst urspr.
3stans substantiv ~en ~er [stan`s- äv. stan´s-] stans·enett femtaktigt jambiskt vers­mått litt.vet.äv. om mot­svarande strof el. vers­radsedan 1783av ita. stanza ’uppehålls­plats; rum; stans’; till lat. sta´re ’stå’; besl. med 2stå