SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ste`na verb ~de ~t sten·ardöda eller skada genom sten­kastning mest histor.samh.stena ngnsedan mitten av 1300-taletKonung Magnus Erikssons Landslagfornsv. stena Subst.:vbid1-341306stenande, vbid2-341306stening Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom. Och vittnena lade av sina mantlar vid en ung mans fötter, som hette Saulus.Bibeln (1917 års övers.), Apostlagärningarna 7:57–58; om Stefanus’ martyrdöd, som Saulus (den blivande aposteln Paulus) gillade