SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
surr`a verb ~de ~t surr·ar1ge i­från sig surr komm.zool.JFRcohyponymsvirra surrande binsurrande fläktarsy­maskinerna surradeen surrande summer­tonäv. i fråga om många sam­tidigt hörda röster e.d.gästerna surraderim­orden surrade i hans huvudäv. bildligt, särsk. i ett ut­tryckrykten om en före­stående stats­kupp surrade i huvud­stadenäv. med konstruktionsväxlingstaden surrade av ryktensurra (av ngt)sedan ca 1655av ljud­härmande urspr. 2ibl. med partikelnfast binda fast (ngn/ngt) med starka rep Nollsurra (fast) bagaget ordentligtfången stod surrad vid mastensurra ngn/ngt (ngnstans)sedan 1689trol. ur nederl. sjorren med samma betydelse; av o­visst urspr. Subst.:vbid1-349379surrande, vbid2-349379surrning; surr (till 1)