publicerad: 2021  
svara svarade svarat
svar·ar
verb
sva`ra
1 ge svar på fråga, upp­maning eller dylikt; ibland utan ord
SE svar
någon svarar (någon) (på något/sats)
någon svarar (någon) (på något)
någon svarar (någon) (på sats)
någon svarar (någon) (sats)
han var sur och svarade inte på till­tal; hon svarade und­vikande på frågorna; svara mig!; hon svarade med ett leende
○ spec. i sam­band med prov
hon svarade rätt på alla frågorna
○ ofta i konstruktioner med indirekt anföringssats, någon gång äv. med annat objekt
han svarade att hon inte var hemma; svara ja
○ äv. om yttrande el. annan språklig handling som är en reaktion på en annan signal
svara i telefonen; svara på annonsen; det tog en vecka innan hon svarade på hans brev
○ äv. om icke-språklig handling, sär­skilt mot­åtgärd eller dylikt
när modern inte lät henne bjuda hem sin pojk­vän svarade hon med att flytta hem­ifrån; han var länge med i tätgruppen men när de andra skruvade upp tempot på sista varvet kunde han inte svara
svara med samma mynt se mynt
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska svara
2 ansvara för något
någon svarar för något/sats
någon svarar för något
någon svarar för sats
han svarade för städningen och hon för matlagningen; för filmens musik svarade NN
○ ofta äv. vara upphovs­man till något
för det tredje målet svarade NN
belagt sedan 1666
3 med prep.mot motsvara
JFR motsvara 1
något svarar mot något/sats
något svarar mot något
något svarar mot sats
ett arbete som svarade mot hennes förväntningar
belagt sedan 1430–50 Fem Mose böcker