SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
töck´en substantiv töcknet, plur. ~, best. plur. töcknen töckn·eto­klarhet eller disighet i luften komm.meteorol.töckenhöljdtöckenslöjadet röktunga töcknet i lokalensolen syntes svagt genom töcknethan såg henne som i ett töckenofta bildligt om intellektuell o­klarheten hjältegestalt som är höljd i myternas töckenen period av hans liv försvann i ett töcken av droger och plan­löst flackandeett töcken (av ngt)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. thökn; besl. med sv. dial. tåka ’dimma’; jfr omtöcknad