publicerad: 2021
tappa
tappade tappat
verb
tapp`a 
1
ofta med partikel, särskiltav, ur
låta (vätska) rinna ut från kärl eller dylikt
JFR
1hälla
tappa ur vattnet ur karet; tappa av en vätska; tappa blod från patienten
○
äv. med konstruktionsväxling (med avseende på kärlet eller dylikt)
tömma
tappa patienten på blod; tappa ur badkaret
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen);
fornsvenska tappa; av lågtyska tappen med samma betydelse; till
tapp
2
med partikel, särskilti, på, upp
låta (vätska) rinna in i kärl eller dylikt
tappa upp vin på flaskor; tappa på bensin; tappa i vatten i badkaret
belagt sedan 1508
brev från Jon Jönsson i Stockholm till riksföreståndaren Svante Nilsson (Pers)
3
ibland med partikelnbort
oavsiktligt släppa och låta falla till marken el. golvet
någon tappar (bort) något (någonstans)
han tappade den dyrbara vasen i golvet; ett mynt som någon hade tappat på gatan
○
äv. med mindre konkret innebörd av fallande, med betoning av förlusten
mista, förlora
tappa tänderna; hon har tappat plånboken; han började tappa håret; de tappade bort varandra i vimlet
○
äv. med avseende på abstrakta företeelser, ofta viss förmåga, sinnesförfattning eller dylikt
tappa andan; tappa aptiten; tappa balansen; tappa humöret; tappa lusten; tappa räkningen
○
spec.
med partikelnbort
tillfälligt glömma
jag tappade bort vad jag tänkte säga
○
äv.
förlora
tappa i värde
inte vara tappad bakom en vagn
se
vagn
tappa ansiktet
se
ansikte
tappa hakan
se
haka
tappa huvudet
se
huvud
tappa koncepterna
se
koncept
tappa masken
se
mask
tappa sugen
se
sug
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska tappa, tapa; nord. ord av ovisst urspr.
tappatappande
