publicerad: 2021  
1knall knallen knallar
knall·en
substantiv
● kraftigt, plötsligt, kort­varigt ljud
gevärsknall; tordönsknall; åskknall
skottet gick av med en knall; plötsligt ljöd en skarp knall; knallen från explosionen
○ äv. bildligt sär­skilt i sport­jargong sensation
första om­gångens knall: världs­ettan ut­slagen
dö knall och fall dö plötsligt och oväntatknappt två år efter pensionen dog han knall och fall
belagt sedan 1635; av tyska Knall med samma betydelse; ljud­härmande; knall och fall är urspr. en skytteterm, efter tyska Knall und Fall med samma betydelse
2knall neutrum och plural undviks
adjektiv
● var­dagligt endast predikativt (mycket) berusad
belagt sedan 1961; ev. förk. av knallfull med samma betydelse; samma ord som 1knall