publicerad: 2021  
torv torven
torv·en
substantiv
[tår´v]
1 en jord­art som bildats på fuktig mark av ofullständigt förmultnade växt­delar och som kan odlas upp men äv. an­vändas som bränsle, till jord­förbättring m.m.
JFR brunkol, kol 2
torvbrikett; torvlager; bränntorv; kärrtorv; vitmosstorv
bryta torv; ta upp torv; elda med torv; torven fördes fram som komplement till oljan och kärn­kraften
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (i sms.; (Uplands-Lagen)) fornsvenska torf; gemensamt germanskt ord; av om­diskuterat urspr.; jfr ur­sprung till turf
2 ytlig, rot­rik del av gräsmark
○ äv. om av­skuren del av detta
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen