SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1tra`sa substantiv ~n trasor tras·an1sönder­rivet tyg­stycke hush.kläd.psykol.linnetrasafalla i trasorkläderna var i trasor efter slags­måletäv. om liknande tyg­stycke för åter­användningvanligen i sammansättn. trasdockatrastäckeäv. om helt klädes­plagg som är mycket slitet el. o­moderntklänningstrasahon gick jämt klädd i samma gamla trasaäv. bildligt om helt ut­sliten personmänniskotrasahan kände sig som en trasa efter allt natt­vakbli till sig i trasornabli väldigt entusiastiskha en trasa med i byken vara in­blandad (i betänklig verksamhet)han miss­tänktes ha haft en trasa med i byken i en smugglingsaffär sedan 1615sv. dial. trasa, trase; nord. ord, urspr. trol. ’ngt kluvet, slitet’; jfr trasig 2stycke av grövre tyg (eller syntetiskt material) som an­vänds för ren­göring Nolldammtrasadisktrasaskurtrasaen våt trasahink och trasa för ren­göring av golvetsedan 1709
2tra`sa verb ~de ~t tras·arvanligen med partikelnsönder riva (sönder) till trasor Nollklänningen trasades sönder i buskagetäv. bildligtförstöra ngt, ofta genom ngt slags sönder­delning hans kropp trasades sönder vid o­lyckano­ron trasade sönder hennes nervertrasa (sönder) ngtsedan 1847Subst.:vbid1-367136trasande