SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
tving`a verb ~de äv. tvang, ~t äv. tvungit, ~d el. tvungen, ~de el. tvungna, pres. ~r tving·arut­nyttja sin fysiska styrka eller makt­ställning till att förmå (ngn) att mot sin vilja handla på visst sätt; genom våld, hot e.d. komm.han tvingade den lille pojken att lämna i­från sig bollenföräldrarna tvingade barnen att gå med till kyrkanstor­makten tvingade landet att acceptera gräns­justeringenäv. med den fram­pressade handlingen mer el. mindre under­förståddvanligen med partikel, t.ex.bort, ner, upp, ur han tvingades till under­kastelsebonde­armén tvingade bort an­griparnahan tvingade ur henne en bekännelseäv. om icke-levande före­teelserden ekonomiska situationen tvingade dem till sparsamhetskadan tvingade honom till försiktighetngn gång äv. med avs. på själva makt­medlet e.d.tvinga sin vilja i­genomtvinga ngn till ngt, tvinga ngn (till) att+V, tvinga av/ur ngn ngt, tvinga bort ngn, tvinga ner/upp/ut ngn/ngt (ngnstans)tvinga (ner) ngn på knäseknä 1 sedan 1345stadga utfärdad av kung Magnus om regler för frälset m.m. (Svenskt Diplomatarium)fornsv. þvinga ’trycka; klämma; plåga; tvinga’; gemens. germ. ord, trol. med grundbet. ’pressa i­hop’; jfr tvång Subst.:tvingande; tvång