SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ur preposition 1i en riktning som ut­går från det inre av ngt före­mål, ut­rymme e.d. Nollhämta vatten ur brunnenta händerna ur fickornavegetation som sticker upp ur snönen väg ut ur återvänds­grändenäv. betr. ngt som från början är en del av en större helhet, ett material etc.ett av­snitt ur Beethovens 7:e symfoniämnet ut­vinns vanligen ur stenkols­tjäraäv. bildligt i fråga om abstrakt om­råde, utgångs­punkt, material etc.ett porträtt målat ur minnetförsöka se problemet ur mot­partens perspektivtala fritt ur hjärtatsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ur; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr. 2med av­lägsnande eller av­skiljande från viss position; med ton­vikt på den upp­komna från­varon etc.; ofta bildligt Nollgå ur vägen!vrida armen ur ledchansen gled honom ur händernaplanet drevs ur kursut­träda ur föreningenäv. i fråga om situationhan har dragit sig ur lekenvakna upp ur mar­drömmenspec. i fråga om (upp­hörande av) existensvanligen i vissa ut­tryck en stor man har gått ur tidennu ska vi se till att få den här saken ur världenäv. i fråga om upp­hörande av ett fungerande till­stånd e.d.komma ur balanshissen är ur funktionsedan 1000-taletrunsten, t.ex. Villberga, Upplandrunform uR
2ur adverb till ett av­lägsnande eller av­skiljande från ngt ofta under­förstått läge Nollurbenadurspårningta ur knapparna i blusenfläcken gick inte urtåget spårade urränderna går aldrig uräv. med om­vänd in­riktning betr. före­mål från vilket ngt (under­förstått) av­lägsnasvrida ur trasankrama ur tvättenäv. abstraktdebatten spårade ur totaltsedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkse 1ur
3ur substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ur·etan­ordning för mätning och an­givande av tid nu­mera vanligen av mekanisk el. elektrisk typ; särsk. med ton­vikt på tekniskt funktions­sätt e.d. instr.tid.JFRcohyponym1klocka 2 urverkarmbandsurdigitalurguldurgökurkvartsurstoppurtidtagarurtornurvattenurväggurett astronomiskt ur som visade planeternas ställningar vid varje tid­punktäv. ngt ut­vidgatsolursedan 1651av lågty. ur ’klocka; tid; timme’; av lat. ho´ra ’timme; tid’; jfr horologium, horoskop
4ur substantiv ~en ur·envittrat och ned­rasat material från berg som bildar en (partiell) kägla kring bergsfoten geol.sedan 1865jfr da. ur med samma betydelse; besl. med sv. dial. ora ’öde fält; stenig skogshöjd’; av o­säkert urspr.
5ur substantiv, ingen böjning Nolli ur och skuri alla väderi ur och skur går hon de fem kilometerna till jobbet sedan början av 1500-taletNya Krönikans fortsättningar eller Sture-Krönikornafornsv. ur ’yr­väder; fint regn’; jfr 3yra