SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`rna substantiv ~n urnor urn·anhögt kärl för förvaring av vätska eller fin­kornigt material urspr. av keramik e.d., med två hand­tag och pip; äv. om så­dant kärl anv. en­bart som prydnad konstvet.relig.porfyrurnabordet pryddes av två kinesiska urnorspec. om kärl för förvaring av stoftet av kremerat likurnlundaskurnagravurnastofturnaurnan stod i en nisch i kapelletäv. ngt ut­vidgatvalurnasedan 1686av lat. ur´na ’krus; ämbar; urna’