SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`tbrott substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ut|­brott·etplötslig och våldsam början på naturlig kraft­utveckling särsk. från vulkan el. o­väder geogr.komm.vulkanutbrotto­vädrets utbrottäv. bildligt om känslo­uttryck e.d.glädjeutbrottsvartsjukeutbrottvredesutbrottångestutbrottderas femton­åriga dotter fick ofta o­förklarliga utbrottäv. om (o­undviklig) början av visst skeendean­dra världs­krigets utbrottsjukdomens utbrottett utbrott (mot ngn)sedan 1745