SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`tfall substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en ut|­fall·et1häftigt verbalt an­grepp komm.mil.oppositions­ledarens häftiga utfall mot regeringenurspr. om fysisk attackutfallssportutfallsställningfäktarna gjorde utfall mot var­andraspec. om mot­anfall från belägrad truppundsättningsstyrkans an­fall stöddes av ett utfall från fästningenett utfall (mot ngn/ngt)sedan 1610till ut och fall 2slutligt resultat efter ngn typ av beräkning, förhandling e.d. statist.vetenskapl.budgetutfallskördeutfalldet ekonomiska utfallet av skatte­reformenspec. statist.resultat i slumpmässigt försök utfallsrumen samling utfall kallas för en händelseett utfall (av ngt)sedan 1772