SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1väck`a verb väckte väckt, pres. väcker väck·er1få att vakna fysiol.komm.relig.hon väckte honom varje morgon klockan 7hon väcktes av ljudet av rösterhan väcktes ur sina drömmaräv. bildligtväckas till besinningde försökte väcka liv i det av­somnade projektetspec. (försvagat)fram­kalla väcka förargelseväcka miss­tankarväcka minnenföre­draget väckte stort intresseväcka ngn, väcka ngt (hos ngn)inte väcka den björn som soversebjörn 1 sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. väkkia; nära besl. med 1vaka 1, vaken; väcka i väcka ont blod betyder ’hugga (hål)’; jfr nötväcka 2första gången ta upp för vidare behandling in­för viss beslutande, dömande etc. församling el. institution jur.samh.väcka å­talväcka ett för­slagfrågan väcktes i en motion av NNväcka ngtsedan 1470-taletGamla eller Eriks-KrönikanSubst.:vbid1-394522väckande, väckning
2väck`a substantiv ~n väckor väck·anvanligen i sammansättn. nöt­väcka zool.sedan 1923se nötväcka