publicerad: 2021  
1vår våren vårar; obestämd form singular genitiv våras i ett uttr.
vår·en
substantiv
års­tid som följer efter vintern och känne­tecknas av att ljuset åter­vänder och naturen börjar leva upp
vårblomma; vårfest; vårstädning; senvår
(om/på/under) våren
(om) våren
() våren
(under) våren
(i) vår (till) våren i våras
vårens primörer; hälsa våren väl­kommen; i våras var de i Italien; till våren åker de söder­ut; våren var sen det året
ibland med ton­vikt på dofter, väder m.m. under denna tid
vårsol
det var vår i luften
äv. bildligt med ton­vikt på ungdom, hopp­fullhet eller dylikt
vårkänslor
i ungdomens vår; en ny vår för jazzen
spec. som ersättning för "år" vid an­givande av (ung persons) ålder var­dagligt
en tjej på sexton vårar
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska var; nord. ord, besläktat med lat. ve´r 'vår'
Nu kommer den grymma våren
med sol i tak och vägg.
Mina ögon rinna, och hjärnan
är tom som ett ur­blåst ägg. Bo Bergman, Våren (i Marionetterna, 1903)
2vår vårt
pronomen
förknippad med oss spec. genom ägande men äv. all­männare
SE 1vi
våra för­fäder; vårt svenska språk; våra barns fram­tid
de våra våra an­hörigavi brukar fira jul med de våra
belagt sedan 1285 (stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska var; besläktat med tyska unser, engelska our med samma betydelse