publicerad: 2021  
vall vallen vallar
vall·en
substantiv
1 lång­sträckt, sluttande upp­höjning på marken, vanligen bestående av jord, grus eller dylikt ofta an­ordnad av människor till skydd
valla in; banvall; fästningsvall; strandvall
huset låg skyddat bak­om en vall mot havet
○ äv. om annan före­teelse med liknande form el. funktion
tandvall
○ äv. bildligt om abstrakt hinder
ljudvallen
bryta igenom en känslo­mässig vall
belagt sedan 1285 (i ortnamn; (testamente upprättat av Birger Jarls dotter Kristina (Svenskt Diplomatarium))) fornsvenska vall; av lågtyska wal med samma betydelse; av lat. vall´um 'förskansning'; jfr ur­sprung till grundval, intervall
2 åker där vall­växter odlas till slåtter el. bete
JFR äng
vallväxt; åkervall
○ äv. mer abstrakt bete
driva boskap i vall; kreaturen gick i vall
○ äv. om slät mark, sär­skilt i namn på idrotts­platser vanligen i sammansättn.
Ryavallen
det är derby på Vallen i kväll; Örjans vall i Halmstad
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska valder, valler 'fält; mark'; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till valthorn