SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
verb substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en verb·ettyp av ord som an­vänds för att beteckna en handling eller ett till­stånd ofta med handlingens (till­ståndets) placering i tiden an­given genom särsk. böjnings­form språkvet.verbformanföringsverbhjälpverbböja o­regelbundna tyska verbreflexiva verb verb som (måste) konstrueras med reflexiva pronoment.ex. ”utspela sig”starkt verbverb som böjs med hjälp av byte av stamvokal”sitta” är ett starkt verb efter­som det böjs ”sitta-satt-suttit” svagt verbverb som böjs en­bart med hjälp av ändelser och (vanligen) utan vokalväxling”ringa” är ett svagt verb efter­som det böjs ”ringa-ringde-ringt” sedan 1806; 1729 i latinsk formav lat. ver´bum ’ord; verb’; jfr adverb, ord, verv