FÖRSIGGÅ fö3rsig~gå2 l. fœ3r-, l. -si~gå2, l. -säj~gå2, v. -går, -gick, -gingo, -gått, -gången; se för övr. GÅ. vbalsbst. -ENDE. (förr ofta skrivet i tre ord)
Etymologi
[bildat till uttr. gå för sig (se under GÅ)]
1) (†) gå framåt? (Att byggnaden) aldelis motte fulfölies(,) schickeligen funderat och anlagd bliffwe, och arbetet för sig gå. GR 17: 195 (1545).
2) (i sht i skriftspr.) ske, äga rum, tilldraga sig; särsk. med tanke på skeendet ss. en fortgående process; ofta om fest, ceremoni, resa, strid, förändring o. d. Carl XII Bref 227 (1700). Under denna Prinsens bortovarelse ärnade man låta min förmälning för sig gå. Ullman GrefvHänd. 49 (1782). Den kamp, som en gång försiggick emellan .. jätte-folket och en yngre .. invandrarestam. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 38 (1863). De jämförelsevis hastiga förändringar, som försiggingo i själva språket vid slutet av folkvandringstiden. Cederschiöld KonSag. 35 (1910).
