publicerad: 1978
SLÄGGA släg3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or (FogderäkNyslott 1543 (: Slegghior) osv.) ((†) -er G1R 4: 37 (1527), Roth Kägleh. 38 (i handl. fr. 1686)).
Ordformer
(förr äv. slegg(h)-. -a (-e) 1527 (: slægger, pl.) osv. -ia (-ie) 1538—1712)
Etymologi
[fsv. slæggia; jfr d. slægge, nor. slegge, fvn. sleggja (nor. dial. sleggja); till SLÅ, v., o. nära besläktat med mnl. slegghe (nl. sleg, slegge), feng. slecg (eng. sledge). — Jfr SLÄGGA, v.1]
större handhammare (vanl. fattad med båda händerna); oftast om sådant redskap använt vid smide l. stenborrning l. i stenbrott o. d. (jfr KNOSTER); äv. om mekaniskt (i sht med vattenkraft) driven inrättning (maskin) vars viktigaste del är en större hammare (använd för smidesarbete o. d.; jfr HAMMARE, sbst.2 2). Han har händer som släggor. Iiij hambrar, ij slægger. G1R 4: 37 (1527). Bårrslägga är en liten slägga, eller hammare, hvarmed slås på bårren vid bergbårrning. Rinman 1: 347 (1788). Vapensmedens slägga anstod en konungs hand ej mindre än Vulcans egen. Geijer I. 7: 121 (1830). UB 3: 22 (1873; använd vid stenbrytning). Donkeymannen själv stod och krossade kol med släggan. Kjellgren Smar. 251 (1939). Lindroth Gruvbrytn. 1: 37 (1955; använd vid lossbrytning av malm i Kopparberget i ä. tid). — jfr BORR-, GRUV-, MALM-, MUR-, RÄCK-, RÄLS-, SMED-, SMIDES-, STEN-, STOR-, STÅL-, VATTEN-SLÄGGA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Släggia slåår slant, när händer äro klädd i want. Törning 137 (1677). Det är inte värdt att dräpa löss med släggor. Granlund Ordspr. (c. 1880). Hon förlorar sin behärskning, handlar överilat, dräper myggor med slägga. Falck 5ÅrStrindbg 320 (1935).
b) i uttr. kyssa slägga(n), ss. benämning på en lek. Kyssa slägga. Man fattar med handen om nedersta delen av skaftet på en smidesslägga, så att släggan hänger nedåt. Genom vridning av handen föres slägghuvudet uppåt, så att man kan kyssa detsamma. LandsmFrågel. 28: 32 (1930). Tillhagen (o. Dencker) SvFolklek. 1: 65 (1949).
c) sport. om det kastredskap (urspr. en smedslägga, senare en blykula med träskaft, numera vanl. en kula av metall fäst vid en fjäderståltråd l. pianotråd i vars andra ända ett l. två handtag är fästa) som används vid släggkastning; äv. övergående till att beteckna idrottsgrenen. Kasta slägga (förr äv. släggan), ägna sig åt släggkastning. TIdr. 1883, s. 88 (: Kasta släggan). Många idrottsmän kasta slägga samtidigt som de träna i kulstötning. Hjertberg HbIdr. 2: 108 (1911). IdrBl. 1924, nr 37, s. 8 (om idrottsgrenen). NFSportlex. 6: 416 (1946).
d) mer l. mindre bildl.; särsk. dels övergående till att beteckna smedens yrke, dels betecknande mycket stor hand. Ty han (dvs. kärleken, liknad vid Vulcanus) på så behändigt vis har föra lärdt sin slägga, / At han på både kropp och siäl kan gyllne fiättrar lägga. Lagerlöf Vitt. 25 (c. 1680). (Han) hade uti Hamburg warit Grof-Smed; men som han tyckte, det hos honom bodde en fast ädlare själ, än at den wid et så ringa lefwernessätt borde uppehållas, wille han försöka, at byta släggan i en Felt-Herre-staf. Celsius G1 2: 77 (1753). Svenska vitterheten .. har i våra dagar blifvit krossad af en radikalreform, liknande den, som ibland de realistiska britterna vänder emot statsbyggnaden sin mäktiga Polyfemiska slägga. Järta 2: 621 (1820). Lagens slägga och evangelii kraft. Bergfors PörtRenv. 139 (1934). Han höjde sin slägga till näve. Trenter Sjöj. 159 (1966).
(c) -BANA. sport. bana (se bana, sbst.1 1 f) som en slägga rör sig i vid ett kast. NFSportlex. 6: 417 (1946). —
-DRÄNG. (i sht förr) (smed)dräng med uppgift att sköta (smides)-slägga; jfr släggare o. -gosse, -karl, -pojke. Polhem Test. 52 (c. 1745). —
-GOSSE. (slägge- 1762) (i sht förr) jfr -dräng. Hülphers Dal. 28 (1762; utgörande bruksarbetare vid Avesta järnbruk). —
-HAMMARE. (slägg- 1896 osv. slägge- 1541—1546) (i sht i fackspr.) om mindre slägga. VaruhusR 1541 (: sleggiehambrar, pl.). Varulex. Byggn. 2: 45 (1955). —
-JÄRN. järn för framställning av slägghuvud(en); äv. om (järnstycke använt l. avsett för användning ss.) slägghuvud. 1 st slägjern 1 st Smidje sted. BoupptRasbo 1750. Horneman Markscheid. 113 (1802). —
-KAST.
(c) -KASTNING. sport. kastning (se kasta, v. I 1 f) av slägga (ss. idrottsgren). Balck Idr. 2: 519 (1887).
Ssg (sport.): släggkastnings-rekord. rekord i släggkastning; jfr slägg-rekord. Siwertz JoDr. 369 (1928). —
(c) -RESULTAT. sport. resultat (se d. o. 1 c) uppnått vid släggkastning. IdrBl. 1935, nr 93, s. 4. —
(c) -SEGRARE. sport. segrare i tävling i släggkastning; jfr -kastar-segrare. IdrBl. 1924, nr 81, s. 9. —
-SKAFT. [fsv. släggio skapt] Strindberg SvÖ 1: 53 (1882). särsk. (förr) till c, om skaft på äldre slägga för släggkastning. IdrB 3: 133 (1907).
-SLAG. (slägg- 1840 osv. slägge- 1788—1914. släggo- 1931) slag utfört med slägga; äv. bildl. Rinman 1: 175 (1788). Hafvet slog släggeslag mot .. (fartygets) sidor. Grebst Bröll. 26 (1913). Släggslagen klingade, drillarna vändes, sjönko i berget tum för tum, och (osv.). Schulze Emigr. 222 (1930). Alkoholens bedövande släggoslag. Bengtsson Linklater JuanAmer. 132 (1931). —
-SMIDE. (mindre br.) smitt föremål avsett ss. huvud till slägga l. släggliknande verktyg. HufvudkatalSonesson 1920, 3: 108. —
(c) -VAJER l. -WIRE. sport. vajer fäst mellan metallkula o. handtag på slägga. NFSportlex. 6: 417 (1946). —
-VERK. (förr) vid myntverk: prägelmaskin med vilken prägling av småmynt verkställdes med hjälp av en slägga. Rinman (1789). —
-YXA. (i fackspr.) tung klyvyxa med förstärkt nacke som äv. kan användas ss. slägga för kil vid klyvning. SMS 1515 (1950).
B (†): SLÄGGE-GOSSE, -HAMMARE, -SLAG, se A.
C (i vitter stil, tillf.): SLÄGGO-SLAG, se A.
Spoiler title
Spoiler content