STROPPIG strop3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[avledn. av STROPP (i bet. 4)]
(vard.) som är högfärdig l. överlägsen o. nedlåtande, viktig l. mallig l. ”styv i korken” o. d.; äv. bildl. En sån stropp! så förbannat stroppig. Östergren Ant. 16/3 1916. Där vippade en rödstjärt. Men mest var det gråsparvar, feta, lurviga, stroppiga figurer. Höijer Martin 17 (1950). Kommissarie Broman själv! Det var mig en fan att se stroppig ut! Taube MordCrist. 45 (1952). Franz var rätt stroppig. Som fattig och skuldsatt student ville han revanschera sig mot brackor. Hedberg Drömtydn. 111 (1952). En stroppig officer. IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: STROPPIGHET, r. l. f. om egenskapen l. förhållandet att vara stroppig. SAOL (1950). Därs. (1973).
