publicerad: 2015
förlama
för·lama
verb
~de ~t • göra lam; bildl. beröva handlingsförmågan: armen var förlamad; en förlamande osäkerhet
| Finita former | |
|---|---|
| förlamar | presens aktiv |
| förlamas | presens passiv |
| förlamade | preteritum aktiv |
| förlamades | preteritum passiv |
| förlama | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att förlama | infinitiv aktiv |
| att förlamas | infinitiv passiv |
| har/hade förlamat | supinum aktiv |
| har/hade förlamats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| förlamande | |
| Perfekt particip | |
| en förlamad + substantiv | |
| ett förlamat + substantiv | |
| den/det/de förlamade + substantiv | |


