publicerad: 2015
kolon
1kol·on
[ko´l‑]
substantiv
~et; pl. ~ 1 ett skiljetecken (:)2 versled
Singular | |
---|---|
ett kolon | obestämd form |
ett kolons | obestämd form genitiv |
kolonet | bestämd form |
kolonets | bestämd form genitiv |
Plural | |
kolon | obestämd form |
kolons | obestämd form genitiv |
kolonen | bestämd form |
kolonens | bestämd form genitiv |
2kol·on
[ko´l‑]
substantiv; best. ~ • tjocktarm: en kolon
Singular | |
---|---|
en kolon | obestämd form |
en kolons | obestämd form genitiv |
kolon | bestämd form |
kolons | bestämd form genitiv |